Kategori: Vad säger kroppen?

Kontraproduktiv träning, utebliven vila och utmattning.

Feberkänslor, orkeslöshet och kallsvettningar. En känsla av att något är fel, ett stresspåslag utan anledning, hjärtklappning och andra närliggande obehagskänslor.
Symptomen som jag nämner ovan är exempel på hur det kan kännas att komma upp i puls och köra sin vanliga rutin på gymet eller i löpspåret – om man har låtit det gå för långt med utmattning och stress.

Kroppen kan, hos en människa med stressproblematik, ha väldigt svårt att se skillnad på negativ stress och pulshöjande aktivitet. Springer vi för att vi blir jagade, eller springer vi för att må bra och generera endorfiner?
Hos en ”vanlig” opåverkad hjärna är det enbart positivt, hos de som har levt med stress/utmattning länge kan det vara både en positiv och en negativ effekt. Kortisolvärdet i kroppen ser annorlunda ut hos denna gruppen, och detta påverkar nästan allt man tar sig för. Det är alltså inte bara fysisk ansträngning som kan ställa till det. Höga ljud, hög arbetsbelastning eller varför inte ett Nyårsfirande med många festdeltagare kan göra att det susar ordentligt i huvudet och i kroppen i efterhand (och då pratar vi inte om hur mycket alkohol som förtärdes).
Detta vet de allra flesta, men det här med att koppla styrketräning, löpning eller annan sportig aktivitet till något negativt – det brukar vara en nyhet för de allra flesta jag pratar med.

Ekvationen ”träning = bättre fysisk & psykisk hälsa” stämmer till 100%, men när det inte är möjligt att köra på i vanliga gamla hjulspår med hårda pass i flertal per vecka måste man tänka om och anpassa träningen efter nuvarande tillstånd. Av egen erfarenhet kan jag säga att det suger. Hårt.
Förutom det direkta påslaget av obehagskänslor av de slag jag skrev om i inledningen kan/brukar den negativa effekten av en rejäl ansträngning följa med i minst ett par dagar efter utförd pulshöjande träning. Det kan också vara så att det kändes OK att träna, men följande dagar inser man att träningen var alltför intensiv. ”Tillbakakaka” brukar jag säga. Känslan på träningen var okej så det blev full rulle, men sen som ett brev på posten så går måendet åt fel håll dagarna därpå. Precis som efter ett rejält stresspåslag.

Det kan, precis som det brukade, infinna sig ett sug efter träning även när du har de här problemen. En känsla och ett behov av att träna hårt och springa fort. Där behöver det inte vara så stor skillnad alltid. (Periodvis är det tvärtom, men det kan variera från vecka till vecka)
Skillnaden kan i stället dyka upp när du står och kämpar dina första minuter på gymet/i löpspåret. Då har du plötsligt en kropp som känns som en trött 95-årings och en stark känsla av att kroppen säger SLUTA! NU! Då är det bäst att lägga ner verksamheten och försöka en annan dag.

Vad är alternativet då?
Promenader eller i bästa fall powerwalks säger de som vet (pålästa läkare, forskare m.fl.) Det är lätt att styra tempot och en det är en allmänt skön motionsform.
Särskilt i skogen eller vid havet. Helst utan varken krav, mobil eller träningsklocka. Är det lika kul som att swinga kettlebells? Inte i närheten. Men vad ska man göra? Alternativet är att inte träna alls och det går ju inte.

Alla vet att vila, återhämtning och meditation gör gigantisk skillnad till ett lugnare och mer psykiskt och fysiskt stabilt liv. Men alla vet också att familj, heltidsjobb, renoveringar, relationer och andra måsten i livet många gånger gör att man inte ens kan förmå sig till 5 minuters återhämtning/dag trots att det är så livsviktigt…
Återhämtningen för många är soffläge med en bra serie på en streamingtjänst (Inte att förringa!) och sen blir det inte mer än så. Fine. Men lägg då till det faktum att träning i diverse former ÄR många människors sätt att må bra psykiskt. Deras meditation. Deras Netflix. Sen faller det alternativet bort en längre period p.g.a. väggen/utmattning, vad händer då? Många får tyvärr börja om på 0, och där vill man inte hamna.

Hur utbrett det här problemet jag belyser är vet jag inte, däremot vet jag att problemet inte pratas om i särskilt hög utsträckning. Det närmaste jag hör om är människor har gått 100% in i väggen (och praktiskt taget är sängliggande 24/7) och efter en tid ska börja motionera så smått för att komma tillbaka till verkligheten igen. Då är det små små steg i taget som gäller. Lätt träning. Promenader, yinyoga och meditation osv.
Men de som är någonstans däremellan då? Hur ska man tänka med träning, rörelse och överbelastning av hjärnan? Det finns många förståsigpåare och lika många med noll koll.

Det borde finnas en större kunskap kring detta i både samhällsdebatten och i läkarkåren.
Med tanke på den enorma ökningen av utmattningsrelaterade sjukskrivningar i Sverige så är det väl ändå lite märkligt att det inte läggs mer resurser på att öka förståelsen och kunskapen om denna typen av psykisk ohälsa och allt som följer i dess fotspår..?
Överläkaren Anders Hansen har gjort mycket för att ta upp och belysa problemen med diagnoser kopplat till stress, han har även pratat väldigt mycket om vikten av träning vid just utmattning, ångest och depression. Hur mycket han skriver om denna kontraproduktiva träning som jag skriver om här vet jag inte, där får jag läsa på lite.

För en som har tränat 3-4 ggr/vecka i mer än 10 år är det svårt att begripa och acceptera att kroppen och hjärnan inte alls vill göra det den brukar; njuta av hård träning. En sorts sorg, men en sorg som jag hoppas kunna jobba bort genom att inte var för ivrig med fysisk ansträngning och att acceptera att det inte går att köra som förr.
Trösten för mig är att hjärnan är så pass oberäknelig. Vissa veckor kan man köra på ganska bra, andra veckor inte alls. Alltid något! Hoppet finns alltid där.

Det finns så mycket att skriva om detta, men jag nöjer mig här för den här gången.
Tack för att du läste! Kommentarer är hjärtligt välkomna, feedback är viktigt.

Carl