Lever ständigt för morgondagen…

…och glömmer bort nutiden, idag, just exakt denna stund som jag vill vara i. 

Det slog mig just att det var länge sedan jag ens reflekterade över att jag behöver tänka på stunden istället för ”nästa jobbiga grej”, nästa jobbdag eller varför inte bara att läggdags är redan om några få timmar. Då är det inte så konstigt att stresspåslaget är över ens huvud av minsta lilla. Right? 

Dags att ta tag i min mindfulness igen. Eller vänta nu, jag började ju aldrig. Jag bara testade och testade och testade… Det gick inte jättebra. Men som en och annan kompis har sagt: Det går lika bra att sitta kvar i bilen, åka in tidigare till jobbet endast för att inte göra något alls, och allmänt bara sitta rakt upp och ner och chilla på en stol en stund. Utan distraktioner. Det behövs liksom ingen särskild matta eller position för att vara i nuet. 

Vissa dagar känns mindfulness så väldigt mycket viktigare för mig än något annat. Viktogare än träning, än rätt mat, än att komma hem i tid, än att ringa vänner, än att jobba… 

Trots denna massiva jag-fixar-det-inte-feeling som bor i mig måste jag tro på det och försöka igen. En stund för mig själv varje dag. Bort med allt annat och fram med andning och eventuellt reflektion. Helst bara andning.

Jag behöver inse att PAUS måste bli en daglig rutin. Annars är jag rädd att det kommer gå illa en vacker dag. Oro över hjärtats, kortisolets och faktiskt hela kroppens skick dyker upp titt som tätt hos mig. Detta trots att jag tränar och äter bra. De fysiska symptomen av denna åkomma (efterdyningar av stress/pågående stress) är inge kul, jag har känt många av dem flertalet gånger och vissa kan dyka upp dagligen. Stressen kan backa en flera steg. Inte värt. Alls. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.